Tour de Nidland

Okej, jag är tillbaka.

Den sista delen av Den Nidländska Reningen, Slutstriden, är egentligen uppdelad i två delar, en kampanjbok och en äventyrsbok. Då kampanjboken tycks behövas för att begripa sig på äventyret ska jag först ge en översikt över denna pärla.

Det hela börjar med ett historiekapitel, som mestadels är oförargligt. Vi får reda på att det finns en uråldrig magisk stad, Densel, begravd under öknen mitt i Nidland. Vi får också en bild av hur Vicotnik tog makten, och av det rådande läget i landet. Nidland har, sedan senast, erövrat de flesta av sina grannländer, däribland Berendien, där rollpersonerna ju häckar. Dock nämns en allierad armé av kardier, zorakier och magilrer (samtliga från västra Ereb, med en genomskinlig kristendomsallegori som religion). Och det är mer eller mindre allt som finns att säga.

Geografi kommer därnäst. Jag hoppar över det mesta som där sägs tills vi når kapitlet om landet Krun. Krun ligger söder om Nidland är ockuperat, men det märks tydligt att de inte riktigt får vara med i snälla klubben ändå. Varför? Beror det kanske på att

Hela befolkningen följer Ashinas läror och dyrkar Mullah, den ende och allsmäktige guden. Ashinas läror anses av västra Erebs lärda män vara en förvrängning av Den Lysande vägen.

eller kanske på att dessa suspekta österlänningar

hyser ganska liten respekt för enskilda människors rättigheter och är i allmänhet otrevliga mot främlingar om de inte har något att vinna på vänlighet.

?

Om man är lite svartmuskig får man helt enkelt ingen ro hos Sjöberg. De är likadana allihop, de asen. Nidlänningarna beskrivs enligt samma mönster, men får förvånande nog ett gott omdöme till att börja med:

De innan Vicotniks ankomst så gästvänliga, stolta och högborna nidlänningarna har genomgått en stor förändring. De är i allmänhet mycket misstänksamma, särskilt mot främlingar, men även i största allmänhet. De är alltid hatiskt inställda mot främlingar av religiösa skäl (se Kuzherismen) och visar det gärna med okvädinsord och liknande, om de inte har något att vinna på att vara vänliga förstås. Då kan de genast bli hur vänliga, lismande och inställsamma som helst, men de fortsätter att hata inombords.

Så gästvänliga, stolta och högborna de nu var blev de ändå mangrant as så fort de nuddade vid isl-- förlåt, kuzherismen. De har inte ens stolthet nog att vara uppriktigt hatiska.

Efter detta beskrivs nidlänningarnas kastsystem. Vänta, vadå kastsystem? Var de inte någon sorts turko-araber? Ja, uppenbarligen har Johan valt att bara ta allt han tycker är obehagligt med den lömske orientalen och röra ihop det till en tjock smörja. Så nidlänningarna har ett kastsystem.

Vi fortsätter med vissa spridda intryck:

• Nidland handlar inte med någon i Ereb. Detta anges i slutet av ett kapitel som handlar om Nidlands import och export.
• Det finns en stad som heter Jalla-jalla. Gnrgh.
• Nidländska standar "verkar anstötliga" för alla andra. Förklaring ges inte.
• Vicotnik har vad som tycks vara hårlösa gorillor med taggiga tvåhanssvärd som livvakt.
• Jag får svar på min fråga om hur luftskeppen funkar! Magin håller dem bara svävande, så de måste ha alver som drar i dem. Jag är nästan lite besviken.
• Den nidländska underrättelsetjänsten heter Mizboallah.

Vänta, vi tar det där igen.

Den nidländska underrättelsetjänsten heter Mizboallah! Allvarligt talat, käre, älskade, dumme Johan Sjöberg, föresvävade det dig inte att detta skulle kunna vara ett av de stoltaste träden i din redan vidsträckta skog av misstag?! Tyckte du på fullaste, blodigaste allvar att det var en häftig idé att lägga in en fullständigt genomskinlig referens om vad du tyckte om en vid tillfället färsk konflikt? Visserligen fastslår ju detta bortom allt rimligt tvivel vilka du ser som nidlänningarnas analoger i verkligheten, men det gör det fanimig inte mer sympatiskt.

Jag låter det stanna där. Vår Tour de Nidland fortsätter senare.

Jag är inte död

Däremot har jag ny lägenhet, rättningsjobb och tyngre konsumtion av jästa drycker som kommit i vägen för nya inlägg. Nåja, nästa vecka är jag grön.

Melindors Återkomst, del 2

Så återvänder vi till Melindors Återkomst, denna stridsskrift mot spelarinflytande och invandring. Sedan jag skrev senast har rollpersonerna hunnit bli efterlysta. Rätt åt dem, kan man tycka efter deras senaste rasseeskapader, men det är inte därför. Tvärtom har Merkato, kungens ondskefulle rådgivare, pekat ut dem som nidländska spioner. Med stadsvakten bakom sig tvingas de därför att fly. Lyckas de? Kanske. Spelar det någon roll? Fet jävla chans, du. Likförbannat hamnar de, möjligen via en fängelsecell, hos kungens gamle rådgivare Hagras. Eller Hargas. Eller Hagars. Alla tre alternativ ges. Han skickar iväg rollpersonerna på det riktiga uppdraget i äventyret -- att hämta hem kungens förskjutna dotter, Melindor, som gått i landsflykt i det nu av Nidland ockuperade Hynsolge. Färden dit är ointressant, och involverar lite vildmarksresor och en båtfärd. Men sen, vid Hynsolges kust, börjar det roliga.

Inom loppet av några minuter från att de kommit till Hynsolge blir deras färjkarl och båt spetsade av ett brinnande spjut. När de reser genom Hynsolge är det fullt av soldater som ägnar sig åt att... ja, ni kan se själva:

I städerna roar man sig med att kasta alla värnlösa personer från stadsmurarna mot en säker död när deras skallar krossas som ruttna tomater mot de stenlagda gatorna. Man hjärntvättar alla stridsdugliga män och de som motsätter sig och de som inte går att hjärntvätta på ett tillfredsställande [sic!] bränns levande på stora massbål. Huvuden från kvinnor, barn och gamlingar sparas och får utgöra ammunition till en del av de fruktansvärda krigsmaskinerna.

Johan spar inte på krutet. Stenar? Stenar är till för fittor! Riktiga nidlänningar använder huvuden av kvinnor och barn till sina kastmaskiner! Skit i att de inte gör något när vi lobbar dem mot stadsmuren, vi är EVUL!

Det är också här vi ser var hela idén med den nidländska armén fallerar. Johan vill bevisligen dra paralleller på många ställen. Vara angelägen. Visa att nidlänningarna är elaka på samma sätt som nazisterna var. Men... det faller så jävla platt. Ingen på den nidländska sidan är bara en vanlig människa som gör sitt jobb. Ingen är där för att de fruktar bestraffning, eller tror på en bättre framtid för landet, eller var tvungna att ta värvning när grannflickan blev på smällen. They're only in it for the baby heads. Här kan jag faktiskt ha fullständig förståelse för Johans klumpighet -- den här typen av ämnen är inte en sjuttonåring gjord för att hantera på ett moget vis. Så varför i rödaste helvete lät Äventyrsspel det här slippa igenom? Var de så förbannat angelägna om att bibehålla sitt nästanmonopol på den svenska rollspelsmarknaden att de pressade ut högvis med dynga bara för att dränka sina konkurrenter? Som ansvarig för "Produktion" står Nils Gullikson. Ledsen Nisse, du må för alltid ha definierat hur klassisk fantasy ser ut i mitt inre landskap, men här gjorde du ett jävligt dåligt val.

Ja ja. Rollpersonerna reser genom Hynsolge, och får bland annat reda på att hans mannar genom en handskakning kan placera Vicotniks instahjärntvättsmärke i folks handflator. Det ser ut som ett kryss. Viktigt att veta! Sedermera träffar de också Riorik, motståndsrörelsens ledare och Melindors kille. Han ser ut så här:

Ni vet, på något vis kan jag begripa att Melindors farsa var skeptisk. Riorik ser ut som den sortens kille som betecknar sin position i Bandidos som "Förtroendeuppdrag" på CVt. Det är med hans hjälp rollpersonerna ska frita Melindor från slottet i staden Fervidun.

Slottet har, förstås, katakomber. Gissa vad vi hittar där? Jo, en slumptabell för hur gångarna går! Johan har lyckats lite bättre den här gången -- rollpersonerna får faktiskt välja vart de går i stället för att bli omkringputtade. Synd bara att Johan fortfarande glömt att göra så det faktiskt finns någon poäng med det. Mötet med Melindor, komplett med en fight med en demonboss innan man får tag på henne, läggs in helt godtyckligt. Johan har alltså suttit och gjort upp en tabell där resultat i stil med "fyrvägskorsning" kan komma upp, där det är fullständigt jävla meningslöst vilken väg rollpersonerna går. KORSNINGAR FUNKAR INTE PÅ DET VISET! GAAH!

Rollpersonerna tar sig upp igen. Då händer något som faktiskt till att börja med verkar riktigt häftigt. En gigantisk, svart, flygande galjon svävar in över staden, dragen av förslavade, bevingade alver. Skitball! Nackdelarna är bara två:
1) Det har ingen som helst relevans för äventyret.
2) Vadå, "dragen av"? Alverna drar längst fram, så mycket förstår jag, men hur håller sig resten av skeppet uppe? Om det inte är magiskt i sig (och fet poäng med alverna, då) bör det ju rimligtvis bara hänga och slänga och släpa efter alverna. Tänk över sånt här, snälla Johan.

Sedan är det inte så mycket att orda om. Melindor är ju chef, så hon bestämmer att rollpersonerna ska tillbaka till Berendien. Väl där upptäcker de att kungen är död och att Merkato egentligen är Achatoth, en pulserande sinneslös klump i mitten av univers... nä just jävlar. Achatoth, inte Azatoth, är killen som försökte ha ihjäl rollpersonerna i slutet av Helvetsfortet! Vad gör då han när rollpersonerna märker det? Jo, enligt texten exploderar han i ett magiskt fyrverkeri som gör att de olyckliga rollpersoner vars spelare har otur med tärningarna helt enkelt bara får stå och titta på, utan chans att återhämta sig, under hela äventyrets slutstrid. Vänta, vadå slutstrid? Exploderade han inte nyss? Blev han bättre? Allvarligt talat, det går inte längre att förstå vad Johan vill uppnå här. I vart fall, äventyrets tänkta höjdpunkt har potential att helt och hållet utesluta stora delar av gruppen på grund av att de missade ett tärningsslag. Så jävla bra sätt att öka delaktigheten i spelet, Johan!

När gruppen vinner -- om inte alla missade sina PSY-slag och blev oceremoniöst slaktade, vilket är en hyfsad risk -- blir allt frid och fröjd igen. Melindor installeras på tronen, Hagras/Hargas/Hagars kommer tillbaka från sin skogsstuga och rollpersonerna kan ta det lugnt. Eller? Nej. Alla vet att hittepougenren har en sjuklig fixering vid trilogi, så tro fan heller att det tar slut efter två äventyr. Melindor har Vicotniks märke i handen, rollpersonerna kommer behöva äventyra en massa för att lösa det, och Johan har på något obegripligt sätt fått tillstånd att skriva inte bara ytterligare ett äventyr, utan dessutom en vidhängande kampanjmodul. Stay tuned.

Melindors Återkomst, del 1

Så tar jag mig an nästa del av den Nidländska Reningen, en stark kandidat för såväl Sveriges mest rälsade som Sveriges mest rasistiska rollspelskampanj. Författad av den oförliknelige Johan Sjöberg, som förutom denna bedrift lyckades skriva ett antal av Äventyrsspels sämre genomtänkta moduler och helt och hållet förstöra kampanjvärlden Chronopia. Det har kommit till min vetskap att Johan när han skrev de här äventyren var sjutton bast. Är det skäl att vara snäll mot honom? Att faktiskt få sina tonårsalster publicerade så att de kan läsas av andra människor såhär arton-nitton år senare är ju ingen höjdare. Sedan inser jag dock att Johans moduler till Chronopia, som han skrev flera år senare, är precis lika usla och lika fyllda med rasistiska stereotyper. Där rök den ursäkten, Johan!

Precis som i Helvetsfortet (som du kan läsa om här) börjar Johan med att, hjälpt av sina sjutton års livserfarenhet, ge mig några spelledartips. Dessa inkluderar bland annat en fullständig synopsis av hur äventyret ska gå, komplett med beskrivningar av vilka handlingar rollpersonerna tar sig för. I korthet händer följande: efter att ha sprängt Helvetesfortet och flugit iväg på en pegas tillhörig Johans favoritalv, som är mycket häftigare än de någonsin kan hoppas på att vara, befinner sig rollpersonerna i Landori (snällt land). De får i uppgift att ge en nöt till landet Berendiens (snällt land) sjuke kung. Men! När de åker till Berendien stjäl någon nöten! Och dessutom blir de utpekade som brottslingar av rådgivaren Merkato, som i hemlighet är från Nidland (dumt land)! Vad ska de göra? Ingen fara, det har Johan redan bestämt åt spelarna: de ska åka till Hynsolge (snällt men trasigt land) där kungens dotter Melindor finns. De hämtar tillbaka henne, upptäcker att Merkato i hemlighet är en kille de förhoppningsvis från äventyret innan, slår ihjäl honom, och installerar Melindor på tronen. Kungen har hunnit dö under tiden. Allt detta beskrivs mycket sakligt -- skulle spelarna få för sig att ta egna initiativ säger Johan åt mig att "gudarna styr och ställer lite som de vill i den mänskliga världen". Vad det här säger till spelarna är något i stil med "Det ni gör spelar ingen roll, det är bara jag, jag, jag och mitt äventyr som gälls! Vill ni inte leka som jag bestämt får ni inte vara med!". Fuck you too, Johan.

Johan startar äventyret på ett sätt som är säkert att involvera spelarna: genom att spelledaren läser en lång text för dem! Rollpersonerna vaknar i en alvskog, och allt är gjort av blommor och kvistar och andra saker som inte är vidare metal. Av alverna får de kläder och mat, och de kanske rent utav börjar tycka att livet är helt okej, när Johan bestämmer sig för att lägga ytterligare en skitkorv i filmjölken:

Till maten dyker också rollpersonernas gamle vän Talyros upp och det blir ett mycket glatt återseende.

Raagh! Talyros! Inte nog med att han ska stoppa in sitt såjävla-mycket-bättre-än-er-på-allt-huvud här, Johan har dessutom i förväg bestämt hur rollpersonerna reagerar! Talyros fortsätter med att berätta lite om sina egna äventyr för rollpersonerna. Barmhärtigt nog ger Johan inga detaljer, men jag är säker på att en utmärkt höftning av hur det lät när han var spelledare kan göras genom att gå upp till en slumpmässigt vald konventstroglodyt med pedofilskägg och be honom berätta om sin favoritrollperson. Fuck that shit. Johan fortsätter beskriva allt i gigantiska textsjok som ska läsas upp, där den lilla stolthet rollpersonerna har kvar smulas sönder. Allt och alla i Landori är bättre, renare, vackrare och mer respektingivande än dem. Två år efter Melindors Återkomst skulle Johan komma att skriva Alver, som mer eller mindre var sextifyra jävla sidor av alvrunk, men redan nu hade han svårt att tämja sina tendenser. Jag menar, seriöst, den där boken hade alviskt papper som gjorde att allt man skrev på det blev mycket bättre än om man skrivit på vanlig, ovärdigt människopapper. Jag lovar. Jag kan inte hitta på den här skiten själv, man måste vara en riktigt speciell pojke för det.

Var var jag?

Ja, i vart fall får rollpersonerna snacka med Pargal, alvernas kung, som är som Talyros fast värre. Han ger dem en nöt de kan mata Berendiens sjuke kung med, plus en uppsättning lyxiga alvmantlar, och skickar ut dem i världen. Han ger dem också resesällskap i de tre dagar det tar att komma ut ur Landori. Gissa vem. Det kommer bli tre långa jävla dagar.

Efter Landori reser rollpersonen genom Berendien. Johan gör allt för att framställa det som godhetens hemvist på jorden, än så länge främmande för korrumperande nidländska raselement. Eller? I huvudstaden blir rollpersonerna, ve och fasa, bestulna på sin nöt! Lyckligtvis ser de att tjuven är Kharman, den lömske invandrare som så länge hemsökt dem. Det förklaras också att "Har ni inte spelat [Helvetesfortet] känner ingen av rollpersonerna igen Kharman, men lägger hans svartmuskiga utseende väl på minnet". So... yeah. Den oförberedde läsaren nu kanske tänker "ja, men alla får ju ur sig något dumt lite då och då", och fortsätter glatt sin läsning i tron att det här inte utgör ett mönster. De vänder glatt sida, läser vidare om rollpersonernas efterforskningar där de kommer fram till att Kharman bor med Harvan, en annan "österlänning", och BAM! så kommer denna pärla:

Å andra sidan får de, förutom hans adress, också reda på att Harvan invandrade från Akrogal för 15 år sedan men numera är berendisk medborgare. Misstänkt, eller hur?

NEJ NEJ NEJ

Okej, visst. Jag accepterar att det i fantasy kan få finnas "onda" kulturer. Jag accepterar att man ibland kan vilja ha lite svart och vitt snarare än gråskalor. Men Johan sitter i 1991 års Sverige, ett Sverige där flyktingförläggningar bränns, ett Sverige där Bert Karlsson kommer till riksdagens öppnande i folkdräkt, ett Sverige där John Ausonius som bäst laddar upp för att cappa svartskallar, och antyder med en lite förnöjsam blinkning att det faktum att någon är invandrare sedan femton år tillbaka automatiskt är "misstänkt". Det här är värre än all dålig jävla kukäventyrskonstruktion någonsin. Det här är Guantanamonivå på rasistbullshit. Jag säger detta med hela mitt hjärta: sug Satans krumma gubbkuk, Johan, om du inte bättrat dig.

Men givetvis ger Johan sig själv rätt. Harvan är misstänkt. Han är ledare för en nidländsk spioncell, och rollpersonerna gör fullständigt rätt i att olagligt stöveltrampa in i hans hus, rota igenom hans ägodelar och slå ihjäl honom och hans kumpaner utan rättegång.

Efter det här kan jag inte skriva mer. Jag kommer ikväll inte kunna spy mer galla över något så trivialt som ett rälsat rollspelsäventyr, när Johan så skickligt demonstrerar att han har fel på så mycket värre vis. I morgon, kanske, när jag hunnit smälta det.

En början

Så var det tid att börja blogga. Jag kommer här lägga upp mina tankar och tirader om rollspel, fantasy, skräck och annat som mestadels är rent hittepou. Startskottet till detta, en tråd om det erbarmliga nittiotalsäventyret Helvetesfortet, hittas här. En uppföljare kommer inom kort.