Slutstriden är alltså den tredje och avslutande delen av denna avskyvärda kampanj. Den inleds, som brukligt, med lite tack till folk och därefter samma inledande text som vanligt, där hela äventyrets handling förklaras. Men, vad är detta? Johan har lagt till något ytterligare, för att än mer cementera vårt förtroende. I förklaringen av hur man ska läsa rumsbeskrivningar säger han:
I det här äventyret är plats- och rumsbeskrivningarna gjorda på ett mycket inkonsekvent sätt.Men tack som fan då, Johan. Det har aldrig föresvävat dig att du, om du nu faktiskt är så pass medveten om dina brister, borde ta dig tiden att korrigera dem? Eller var Äventyrsspel så pass desperata att prångla ut material kring sommaren 1991? Att döma av att Johan undertecknade inledningen till sitt alster "juni 1991" och i början skriver "I juni var det dags igen, jag var helt enkelt tvungen att börja hamra på tangentbordet" tyder detta på att äventyret faktiskt skrevs på under en månad. Jag har varit med om kortare -- Michael Moorcock skrev enligt uppgift några av Hawkmoonböckerna på tre dygn med kemisk hjälp -- men det borgar knappast för kvalitetskontrollen.
Då vi börjar äventyret är rollpersonerna på väg för att sammanstråla med en av motståndsgrupperna i Berendien, då de uppenbarligen spenderat den senaste tiden med att kämpa mot den nidländska invasionen. Men, vad sker då? Ett långt block text? "Åh helvete", tänker rollpersonerna, "dags att vinka adjö till den fria viljan för den här gången". En bit in i textmassan besöks rollpersonerna av en duva, som, i den händelse de hade något hopp kvar i sina förkrympta hjärtan, förvandlar sig till Johan Sjöbergs fördömda fail-and-aids-doftande favorit-SLP, Talyros. Varför kan Talyros förvandla sig till en duva? Ingen vet! Johan tyckte antagligen att det inte dög att ha en flygande häst, vara son till en alvkung och kunna cappa dussintals svartalfer utan att börja svettas.
Talyros har ett uppdrag till rollpersonerna. De måste omedelbart sluta med vad de håller på med (det är ju inte lika viktigt som Talyros) och ta sig till Landori, alvernas land, för att delta i en ritual tillsammans med "samtliga Erebs hjältar", för "civilisationens överlevnad". Mer kan han inte säga. Han vill alltså att rollpersonerna, som av all inledningstext att döma nu faktiskt har ansvar för den berendiska motståndsrörelsens väl och ve, och ingår i en militär struktur med allt vad detta innebär, helt spontant ska skita i detta och i stället ta sig till en jävla trädkoja? Jahaja, då får de väl göra det. Alver är ju bättre än människor, det vet alla. Talyros ger dem ett trick för att komma in i Landori, som nu är förseglat mot alla angripare, varpå han förvandlar sig till en duva och flyger iväg. Då kommer en svart rovfågel och dödar duvan.
Ja.
JA.
BOOYAH! Där fick du! Den siste rollspelaren kommer inte vara nöjd förrän den siste favorit-SLPn dinglar i den sista Mary Sue:ns tarmar! Nu skiter vi i det här äventyret och super oss asfu... nähä.
Vi går till Landori ändå. Och tar med oss Talyros döda kropp på vägen. Förhoppningsvis tillåter Johan Sjöberg att vi buktalar och rör på munnen på honom ändå (ja där har vi en annan sak -- vem fan fick idén att lägga in "Buktala" som en färdighet som kostare lika mycket som, låt säga, "Slagsvärd" eller "Elementarmagi"?).
Väl vid Landoris utkant säger rollpersonerna de magiska orden för att öppna den magiska gördeln, ovetandes om att de är observerade av samma svarta rovfågel som plockade Talyros. Ja, oavsett hur mycket det letar kan de inte se något tecken av den förrän efter att de sagt orden, då den är vänlig nog att avslöja sig och flaxa iväg över trädtopparna -- oavsett vad rollpersonerna gör för att stoppa den. Johan vill antagligen att spelarna ska känna att de fuckat upp, men det har de ju inte. Det är du, du, och ingen annan än DU, Johan, som tvingat in dem i denna situation, så någon känsla av personligt ansvar kommer det inte att bli! Good God, y'all.
I Landori får rollpersonerna efter ett tag träffa Pargal, Talyros farsa och alvernas kung. Han förklarar att vad han vill ha dem och alla andra hjältar till är att hämta Tvillingstaven, den goda motparten till Demonspiran. Minns ni Demonspiran? Recap: det är grejen som framkallar en Deus ex Machina så att rollpersonerna kan fly från Helvetsfortet, men samtidigt ställer en kraftfull demon till Vicotniks förfogande. Tvillingstaven innehåller en god motpart till demonen. För att genomföra detta ska rollpersonerna (1) ta sig till ett ställe som heter Hertachs Arm, där staven finns, och (2) ta sig till ett annat stället i Nidland som heter Densel, magins ursprung, där de ska frigöra den goda demonen. Hertachs Arm ligger i Yndar, ett forntida ont land, till vilket de ska teleporteras av Pargal.
Här blir jag lite trött. Yndar förekommer inte bara i Den Nidländska Reningen -- det var också ursprunget till det vandöda riket Cruri i den avsevärt bättre Femte Konflux-kampanjen. Hade det tagit kål på Johan att förlägga sin onda grej (ond med avsevärt mindre stil, nyans och subtilitet än crurerna, må nämnas) till något annat ställe?
Givetvis får rollpersonerna problem ganska snart. De kan inte räkna med någon hjälte-backup, utan mitt i ritualen stormar de nidländska horderna in i ritualkammaren och sabbar allt. Rollpersonerna är de enda som kommer iväg, tillsammans med lite helande salva och ett horn man kan tuta i för att återigen kalla på pegaser -- men inte förrän "tecken givits". I klarspråk alltså, ni blåser i hornet när ni blir tillsagda att blåsa i hornet.
Nästa del senare.
