tisdag 7 juli 2009

Slutstriden, del 3

Och se, det första jag gör med mitt schema är att bryta det. Nåja, den här typen av förbrytelser mot det lär ni väl ha överseende med.

Hynsolge-delen börjar med en färd genom vildmarken, eftersom Bestraffaren uppenbarligen siktar så pass illa att han inte kan dunka ner rollpersonerna där det faktiskt vore praktiskt för dem att vara. Jag hoppas att han sitter ned när han pissar. Tvillingstaven har förvandlats till ett svärd, och för att rollpersonerna inte ska tvivla på vad de ska använda den till väljer Johan att återigen använda det där "ni kommer åter igen att tänka på profetian"-tricket. Slå handen av Melindor, alltså.

Under färden genom Hynsolges vildmark kan rollpersonerna ramla in i slumpmässiga slagsmål och lite möten med gamla SLP-er, till exempel Riorik, Melindors kåkfararkille med ett solkors tatuerat på huvudet. Han har blivit utslängd av Melindor, vilket tyder på att Vicotniks förbannelse infekterade henne med någon form av sunt förnuft. Givetvis inte ett tillstånd rollpersonerna bör låta bestå. Rollpersonerna blir också besökta av alvkungen Pargals själ, som förklarar för dem att de ska tuta i sin lur för att kalla på pegaser efter att de gjort sitt jobb hos Melindor. Det är bara det att han inte säger det rakt ut, utan han kallar dem "vingar som tidigare räddat er undan död", ungefär på samma vis som Bestraffaren inte rakt ut kunde säga "hugg handen av Melindor". Vad fan är grejen med kryptiska formuleringar när rollpersonerna ändå åker tufftufftåg genom hela äventyret och alltså inte behöver tänka något enda litet dugg själva? Johan råder oss återigen att ge spelarna en guilt trip för att Pargal är död. Så fan heller.

För att ta sig in i Melindors borg bör rollpersonerna klättra på väggarna, då icke-magiska blufftaktiker uppges vara direkt omöjliga. Varför? Och hur har Johan tänkt sig att rollpersoner som är dåliga på att klättra ska få någon som helst del i handlingen? Det här kan få konsekvensen att merparten av rollpersonerna står och hänger utanför slottet när slutfajten med Melindor sätter igång -- en strid som mest går ut på att undvika att bli dödad av rådgivaren Hagras (som också verkar ha blivit ond) och sikta på Melindors högerarm. När de lyckas träffa den huggs handen av, men i stället för blod växer en ny hand ut, och Melindor blir o-förtrollad och tacksam. Detta får mig att tänka på två saker:
  1. Jag har svårt att visualisera exakt hur det ser ut när en hand växer ut i stället för blod. Jag föreställer mig obehagliga mellanstadier som ser ut som creepy barnhänder på en vuxen människas arm.
  2. Potentialen för att en klent begåvad rollperson slår fel hand av Melindor. Hilarity ensues.
Nu går saker däremot kvickt. Melindor och Hagras ruskar av sig förtrollningen och bestämmer sig för att invadera Nidland ögonaböj! Rollpersonerna blåser i hornet och pegaserna bär iväg med dem! Äntligen närmar vi oss slutet!

Ja, faktiskt verkar vi närma oss slutet snabbare än man kan tro. Efter några dagars flykt blir rollpersonerna tillfångatagna av ett flygande skepp som tar dem till Vicotnik om de inte lyckas fly -- och flyr de blir de ändå tillfångatagna senare. Allt i äventyret är nu mycket summariskt beskrivet -- det finns inga SLP-stats, inga djupare förklaringar, inga långdragna textstycken som ska läsas upp. Förmodligen var det viktigt att äventyret höll 56 sidor, eller så började Johans deadline löpa ut (han satte, om ni minns, igång att skriva samma månad som han blev klar, någonting jag visserligen skulle göra gott i att ta efter). I vart fall förs rollpersonerna en natt till Vicotnik av hans konstiga gorillavakter.

Vicotnik har uppenbarligen laddat rejält för det här mötet. Han har ställt sig i sitt mest grim-and-necro rum och av någon outgrundlig anledning lagt alla rollpersoners vapen i en hög framför sig. Ja, det står så. Nej, det ges ingen förklaring. Vicotnik, som uppenbarligen vet att rollpersonerna är "de Utvalda" med stort U, har lagt alla deras vapen i en lättillgänglig hög när han pratar med dem. Den enda rimliga förklaringen här är att det rör sig om ett uppror från den litterära figurens sida mot författaren. Vicotnik är helt enkelt trött på det här erbarmliga, sönderrälsade, högerextrema äventyret att han med berått mod gjort sig beredd att undfly det på det enda vis han kan -- döden. Han är en bruten man, villig att uppfylla denna sista, klichéfyllda roll för att sedan möta utplåningens frid. Eller så är Johan bara desperat att få till ett slut på äventyret.

Om min gissning stämmer ger Vicotnik inte något sken av att det skulle vara på det viset, utan orerar vilt om hur rollpersonerna inte kommer lyckas, utan tvärt om hjälpt honom några gånger. Han visar sig därmed vara den fågel som tidigare bland annat plockade Talyros, vilket är nog för att förlåta honom åtminstone några tortyroffer. Han visar sedan för rollpersonerna hur den hynsolgiska armén far illa i ett slag, och gör sig därefter beredd på att avsluta jobbet med en besvärjelse. Rollpersonerna verkar, kort sagt, stå i ett hav av skit där det nyss börjat gå vågor.

Men se! Bestraffaren dyker upp! Han skymmer månen, källan till all Vicotniks makt, och spränger rollpersonernas bojor. Nu är det alltså bara att plocka upp vapnen ur Vicotniks självmordshög och börja slå på honom. Oavsett detta blir det ingen lätt strid -- Vic ger ett rätt badass intryck ändå, ärligt talat. När rollpersonerna förhoppningsvis bankat honom i marken tillräckligt upplöses han i en liten pöl av slem. Uppenbarligen var han inte ens en människa.

Så snart rollpersonerna fått pusta ut dyker pegaserna (som mystiskt försvann så snart rollpersonerna blev tillfångatagna) upp igen. Rollpersoner som hoppar på dem får flyga genom en magisk portal som praktiskt nog för dem till slagfältet de tidigare såg. Där flyr de nidländska trupperna i panik när allt går åt helvete för dem. Uppenbarligen färdas backlashen från Vicotniks död med ljusets hastighet. Inte nog med detta! Efter någon vecka har dessutom varenda jävla nidländsk truppstyrka fördrivits ur de ockuperade länderna. Det här är verkligen Disneylandversionen av krigföring. Rollpersonerna är Erebs hjältar (vilket inte är en särskilt upptagen position, eftersom alla andra hjältar uppenbarligen dog i Pargals trädkoja), allt är frid och fröjd, och den här kampanjen är slutligen över, efter en räcka av de mest uppenbart rälsade äventyrsmoment jag någonsin sett. Inte ens den illusion av val som ges genom resande finns här -- varje viktig förflyttning sker genom trolldom, vare sig rollpersonerna vill det eller inte. Det är som en turistbussversion av episk fantasy, där alla klichéer ska besökas utan att någon större vikt läggs vid vad som sker däremellan.

Jag tackar för mig, och för de uppmuntrande tillrop jag fått under denna vansinnesfärd (om än i makligt tempo). Nästa gång jag skriver här blir det om något helt annat.

6 kommentarer:

  1. Bra jobbat! En värdig avslutning.

    Det man vill se nu är din "remix" av Nidlandstrilogin. Nidland done right, liksom. ;-)

    SvaraRadera
  2. En värdig utmaning! Jag borde fundera på det här...

    SvaraRadera
  3. Eftersom jag själv planerar att spelleda "Reningen" lite längre fram i min pågående kampanj så har detta varit perfekt läsning för vad som behöver bättras på (= det mesta). Hade ,precis som Magnus skriver, gärna sett en "remix" ...

    Skulle heller inte backa på fler ilskna påhopp på Äventyrsspels moduler :)

    SvaraRadera
  4. Lukas, du glömmer ju att det inte bara är att hoppa på Victonik. Du glömmer väl inte hans "livvakter" whrithagerna som är klädda i hellaminerade stålrustningar och tvåhandssvärd som också finns vid Victoniks sida?

    SvaraRadera
  5. Vaffan är "whrithag" för namn egentligen? Muppigt.

    SvaraRadera
  6. Förslag på remix, rp är agenter för Vicotnik, och reningen är ett befrielsekrig av västra erebs trälar och fattiga från sina besuttna feodalherrar (iaf i propagandan). Vicotnik är typ Lenin medans en Stalin står på lur o försöker kuppa och medans västliga intressen försöker göra dubbelagenter av rp, med löften om guld och titlar. Som ett fuck you till Sjöberg så får rp själva välja vilken sida de väljer, om någon. Samtidigt håller en elitstyrka lönnmördare som verkar ha gudarnas beskydd flyga runt med pegaser o stjäla konstskatter från gravar och främmande kulturer från andra sidan altor, det är upp till rp att försöka hitta mönstret i deras färder för att få stopp på dem innan de har tillräckligt med okulta redskap så de kan framkalla en mäktig demon känd i urgamla profetior som bestraffaren.

    SvaraRadera