Jag spelleder Helvetesfortet, del 1

Igår spelleddes första biten av Helvetesfortet inför tre av mina spelare. Äventyrets inledning präglades inte av någon stark avsky, bara av en form av grådaskig sörja. Rollpersonerna saknade synbar anledning att leta information kring Nidländska Reningen, särskilt med tanke på att deras förflutna som legosoldater (vilket, märk väl, är inskrivet i äventyret) snarare borde antyda att de är ute efter pengar och jobb än att rädda världen. I vart fall lyckades jag få igång spelet lite, framför allt genom den väl beprövade taktiken att ge spelledarpersonerna lustiga röster.

Sedan, gud hjälpe oss, kom Talyros. Talyros, med sin pegas och sina svartalfsdödande pilar. Talyros, som för att tacka för hjälpen ger rollpersonerna ett sketet bär var, varefter han förklarar att de där bären egentligen inte har någon annan effekt för alver än att de smakar gott och är nyttiga, men att de har ett drös positiva extraeffekter för människor. Bären är bara någon sorts multivitamintabletter för honom, men likafullt kan snål-Talyros inte tänka sig att ödsla för många på rollpersonerna som nyss räddat hans liv. Rollpersonerna gick länge och grämde sig över detta, tills de insåg att Talyros enligt egen utsago kunde höra dem på sex dagsmarschers avstånd. Detta ledde till den skrämmande slutsatsen att han hade kunnat spionera på dem hela tiden de befunnit sig i staden Bedorum. I denna anda av paranoia avslutade vi för kvällen.