söndag 12 juli 2009

Nidland, gjort bra

Som kommentar på mitt senaste inlägg fick jag frågan om hur den Nidländska Reningen skulle kunna göras om till en bra kampanj. Jag är nu egentligen inte något vidare på äventyrskonstruktion, men med tanke på att min genomgång gjorde att en av mina polare på något märkligt vis blev rollspelssugen igen efter ett långt uppehåll kan det rent utav vara en intressant idé.

Den första impulsen är förstås att spela äventyret ironiskt. Jag skulle avråda å det häftigaste från detta. Jag har tidigare försökt mig på ironisk uppskattning av rollspel, men det har aldrig fungerat. Vi behöver alltså kunna uppskatta Nidland på icke-ironisk väg.

Detta kräver att man sliter ut hela den bild av Nidland som förmedlas i kampanjen. Den är helt enkelt för full av rasistisk, illa genomtänkt sörja för att fungera. Så inga fler kryptomuslimer, ingen mer illa dold mellanöstlig terminologi, ingen mer ondska för ondskans skull. Givetvis kan nidlänningarna fortfarande vara svartmuskiga och österländskt influerade -- att insistera på att enbart västeuropéer får vara skurkar är bara idiotiskt.

Därefter behöver vi, så klart, en omfattande omstrukturering av äventyret. Frågan är, såklart, vad rollpersonerna gör. En rimlig tanke kan vara att de, till skillnad från i den ordinarie kampanjen, inte lämnar den militära strukturen för den där "kringresande hjältar"-grejen, utan fortsätter vara i den hynsolgiska armén, vari de ju befinner sig när Helvetsfortet inleds. Hynsolge är i Ereb Altor-kanon ett krigshärjat och splittrat land i sig, så vi får där automatiskt in en möjlighet till politiska konflikter. Kan de stridande fraktionerna enas nog för att slå tillbaka Nidland?

Vi ser nu två möjliga arenor för den här kampanjen -- en militär, där rollpersonerna möter den nidländska invasionens fasor på marknivå, och en politisk, där rollpersonerna försöker navigera Hynsolges intriger och samtidigt se till att deras fraktion håller makten. Kanske finns här en möjlighet till truppspelande på Ars Magicas vis, med flera rollpersoner (låt säga en "militär" och en "politiker") per spelare?

En inspirationskälla som slår mig när jag skriver detta är bok nummer tre i Steven Eriksons eminenta Malazan Book of the Fallen, där en stor del av handlingen cirklar kring en samling soldater i exil som strider mot ett rike som är obehagligt på ett vis Johan Sjöberg bara kan drömma om, samtidigt som upptakten till en konflikt på de gudomliga planen försiggår bakom kulisserna. Ett sådant upplägg hade säkerligen kunnat fungera för ett Nidland, särskilt om man låter rollpersonerna skiljas från sin huvudstyrka och därigenom ramla in i många av de mer utpräglade äventyrslokaler som förekommer (grottorna i Helvetesfortet, labyrinterna i Densel, och så vidare).

Där har vi ett skelett. Jag kanske utvecklar detta mer senare, när jag fått tid att tänka över det. Några idéer från er sida?

6 kommentarer:

  1. Som jag tidigare nämnt i en tråd på rollspel.nu jobbar jag på en kampanj där äventyren till "Ereb Altor" (och till viss del även Mutant) modifieras till att passa in i den Trakoriska övärlden.

    Mitt förslag där är att den nidländska reningen är en profetia om hur den mystiska växten Eniaken (som skyddar större delen av Palamux mot ondskan i dess norra region Kargom) kommer att vissna och dö. Samtidigt rasar ett öppet inbördeskrig mellan olika adelsätter i Moskorien och där rollpersonerna får i uppdrag av sina överordnade att undersöka om Kargom utgör något hot... Hade antagligen valt att fimpa hela Dvärg-ports incidenten eller gjort om den till någon annan typ av möte, Grottkrälet i den gamla gruvstaden borde förändras till ett möte medan gruppen färdades genom Gremskporten (i Nastrôl) och hela den idiotiska biten om att man trots allt slutar på fel sida muren bör istället bli att rollpersonerna råkar bli tillfångatagna på ett eller annat sätt när de väl lyckats komma fram till Kargom. Det blir heller aldrig tal om några flygande enhörningar utan isåfall snarare en räddning av en förbipasserande zepperlond eller dyl.

    SvaraRadera
  2. Det där låter spännande, Lukas. Skulle lätt spela en sån kampanj.

    Det du skriver om "ingen ondska för ondskans skull" är viktigt tycker jag. En av de största besvikelserna med Nidland-trilogin är ju att Vicotnics motivation till att börja kriga är att ... han är en ond protodemon eller något sånt tjaffs. Victonic borde vara en människa (eller alv eller whatever) med ett riktigt motiv, en riktig agenda. Demoner är ju så extremt tråkiga som fiender eftersom de inte kan vara annat än onda.

    Truppspel á la Ars Magica kan vara häftigt. Man kan göra det väldigt tydligt, att de politiska rollpersonernas agerande får direkta konsekvenser för soldaterna. Till exempel när det gäller förstärkningar, utrustning, information eller genomtänkta order i allmänhet. Samt tvärt om, givetvis: att soldaternas prestationer påverkar politikernas status och makt. För det är väl kanske enklast om soldat-rp och politiker-rp är på samma "sida" i den hynsolgiska internpolitiken?

    SvaraRadera
  3. Jag skulle nog också låta rollpersonerna vara soldater. Till en början får de kämpa sig fram som rövare av Robin Hood-snitt. Sedan får de fortsätta som spanare. Jag skulle nog inte ta bort rälsningen vad gäller vilka uppdrag de får, de är ju trots allt soldater. Men den information och de föremål de tillskansar sig kan de lämna till olika personer. Den tatuerade pojkvännen kan tex vara en försiktig befälhavare medan sessan själv alltid går till attack. Så spelarna får välja hur kriget skall fortlöpa genom att välja hur och till vem de sprider information. Självfallet kommer det även vara intrigspel i härlägret där olika befäl kämpar om makten.
    Vartefter rollpersonernas rykte sprider sig blir de själva också mottagna som hjältar i lägret och rollpersonerna får politisk makt i den bemärkelsen att de kan visa sitt stöd för olika fraktioner genom att bestämma vilka de skall umgås med.
    Så mer Robin Hood eller Enemy at the Gates med spioneri, lönnmord, bakhåll, propaganda och intriger.

    SvaraRadera
  4. Jag skulle nyanserat samtliga sidor i konflikten. Ge Vicotnik den fantastiska Dr Doom-effekten; han må vara supermegaärkeond och inte sky några metoder för att uppnå världsherravälde, men han är också övertygad om att det vore till mänsklighetens fromma att han styrde enväldigt; ingen annan är så väl lämpad. Och indeed; så fort man får se någon alternativ värld där Dr Doom härskar över världen, så är det alltid en rätt schysst värld han skapat; den må vara diktatorisk, men välstånd och harmoni råder. Folk kanske faktiskt har det -bra- i Nidland?

    SvaraRadera
  5. Faktum är att Johan Sjöberg själv insåg att Nidland hade potential att bli något större! Därför skrev han äventyret "Haktahchas återkomst" som publicerades i Sinkadus som en (typ fristående) uppföljare till Slutstriden.

    I detta äventyr är det tänkt att inte mindre än två grupper av spelare med varsin spelledare(!) ska kämpa mot varandra för att avgöra Nidlands öde! Ena gruppen är "god", andra "ond". Tortyr! Alvhjärtan! Ännu mer räls!

    Läs själva och förundras:
    http://www.megaupload.com/?d=6ACTSIL8

    SvaraRadera
  6. Hmm spelade ju det här för känge sen, men jag var antagligen en mupp då, för jag reagerade inte så mkt, men nu...

    Hur som när "kriget" var slut så delades Nidland upp i olika zoner (precis som Tyskland efter WWII) som olika allierade tog han om. Sen gick allt åt skogen. Det var e kul kampanj...

    SvaraRadera