Melindors Återkomst, del 1

Så tar jag mig an nästa del av den Nidländska Reningen, en stark kandidat för såväl Sveriges mest rälsade som Sveriges mest rasistiska rollspelskampanj. Författad av den oförliknelige Johan Sjöberg, som förutom denna bedrift lyckades skriva ett antal av Äventyrsspels sämre genomtänkta moduler och helt och hållet förstöra kampanjvärlden Chronopia. Det har kommit till min vetskap att Johan när han skrev de här äventyren var sjutton bast. Är det skäl att vara snäll mot honom? Att faktiskt få sina tonårsalster publicerade så att de kan läsas av andra människor såhär arton-nitton år senare är ju ingen höjdare. Sedan inser jag dock att Johans moduler till Chronopia, som han skrev flera år senare, är precis lika usla och lika fyllda med rasistiska stereotyper. Där rök den ursäkten, Johan!

Precis som i Helvetsfortet (som du kan läsa om här) börjar Johan med att, hjälpt av sina sjutton års livserfarenhet, ge mig några spelledartips. Dessa inkluderar bland annat en fullständig synopsis av hur äventyret ska gå, komplett med beskrivningar av vilka handlingar rollpersonerna tar sig för. I korthet händer följande: efter att ha sprängt Helvetesfortet och flugit iväg på en pegas tillhörig Johans favoritalv, som är mycket häftigare än de någonsin kan hoppas på att vara, befinner sig rollpersonerna i Landori (snällt land). De får i uppgift att ge en nöt till landet Berendiens (snällt land) sjuke kung. Men! När de åker till Berendien stjäl någon nöten! Och dessutom blir de utpekade som brottslingar av rådgivaren Merkato, som i hemlighet är från Nidland (dumt land)! Vad ska de göra? Ingen fara, det har Johan redan bestämt åt spelarna: de ska åka till Hynsolge (snällt men trasigt land) där kungens dotter Melindor finns. De hämtar tillbaka henne, upptäcker att Merkato i hemlighet är en kille de förhoppningsvis från äventyret innan, slår ihjäl honom, och installerar Melindor på tronen. Kungen har hunnit dö under tiden. Allt detta beskrivs mycket sakligt -- skulle spelarna få för sig att ta egna initiativ säger Johan åt mig att "gudarna styr och ställer lite som de vill i den mänskliga världen". Vad det här säger till spelarna är något i stil med "Det ni gör spelar ingen roll, det är bara jag, jag, jag och mitt äventyr som gälls! Vill ni inte leka som jag bestämt får ni inte vara med!". Fuck you too, Johan.

Johan startar äventyret på ett sätt som är säkert att involvera spelarna: genom att spelledaren läser en lång text för dem! Rollpersonerna vaknar i en alvskog, och allt är gjort av blommor och kvistar och andra saker som inte är vidare metal. Av alverna får de kläder och mat, och de kanske rent utav börjar tycka att livet är helt okej, när Johan bestämmer sig för att lägga ytterligare en skitkorv i filmjölken:

Till maten dyker också rollpersonernas gamle vän Talyros upp och det blir ett mycket glatt återseende.

Raagh! Talyros! Inte nog med att han ska stoppa in sitt såjävla-mycket-bättre-än-er-på-allt-huvud här, Johan har dessutom i förväg bestämt hur rollpersonerna reagerar! Talyros fortsätter med att berätta lite om sina egna äventyr för rollpersonerna. Barmhärtigt nog ger Johan inga detaljer, men jag är säker på att en utmärkt höftning av hur det lät när han var spelledare kan göras genom att gå upp till en slumpmässigt vald konventstroglodyt med pedofilskägg och be honom berätta om sin favoritrollperson. Fuck that shit. Johan fortsätter beskriva allt i gigantiska textsjok som ska läsas upp, där den lilla stolthet rollpersonerna har kvar smulas sönder. Allt och alla i Landori är bättre, renare, vackrare och mer respektingivande än dem. Två år efter Melindors Återkomst skulle Johan komma att skriva Alver, som mer eller mindre var sextifyra jävla sidor av alvrunk, men redan nu hade han svårt att tämja sina tendenser. Jag menar, seriöst, den där boken hade alviskt papper som gjorde att allt man skrev på det blev mycket bättre än om man skrivit på vanlig, ovärdigt människopapper. Jag lovar. Jag kan inte hitta på den här skiten själv, man måste vara en riktigt speciell pojke för det.

Var var jag?

Ja, i vart fall får rollpersonerna snacka med Pargal, alvernas kung, som är som Talyros fast värre. Han ger dem en nöt de kan mata Berendiens sjuke kung med, plus en uppsättning lyxiga alvmantlar, och skickar ut dem i världen. Han ger dem också resesällskap i de tre dagar det tar att komma ut ur Landori. Gissa vem. Det kommer bli tre långa jävla dagar.

Efter Landori reser rollpersonen genom Berendien. Johan gör allt för att framställa det som godhetens hemvist på jorden, än så länge främmande för korrumperande nidländska raselement. Eller? I huvudstaden blir rollpersonerna, ve och fasa, bestulna på sin nöt! Lyckligtvis ser de att tjuven är Kharman, den lömske invandrare som så länge hemsökt dem. Det förklaras också att "Har ni inte spelat [Helvetesfortet] känner ingen av rollpersonerna igen Kharman, men lägger hans svartmuskiga utseende väl på minnet". So... yeah. Den oförberedde läsaren nu kanske tänker "ja, men alla får ju ur sig något dumt lite då och då", och fortsätter glatt sin läsning i tron att det här inte utgör ett mönster. De vänder glatt sida, läser vidare om rollpersonernas efterforskningar där de kommer fram till att Kharman bor med Harvan, en annan "österlänning", och BAM! så kommer denna pärla:

Å andra sidan får de, förutom hans adress, också reda på att Harvan invandrade från Akrogal för 15 år sedan men numera är berendisk medborgare. Misstänkt, eller hur?

NEJ NEJ NEJ

Okej, visst. Jag accepterar att det i fantasy kan få finnas "onda" kulturer. Jag accepterar att man ibland kan vilja ha lite svart och vitt snarare än gråskalor. Men Johan sitter i 1991 års Sverige, ett Sverige där flyktingförläggningar bränns, ett Sverige där Bert Karlsson kommer till riksdagens öppnande i folkdräkt, ett Sverige där John Ausonius som bäst laddar upp för att cappa svartskallar, och antyder med en lite förnöjsam blinkning att det faktum att någon är invandrare sedan femton år tillbaka automatiskt är "misstänkt". Det här är värre än all dålig jävla kukäventyrskonstruktion någonsin. Det här är Guantanamonivå på rasistbullshit. Jag säger detta med hela mitt hjärta: sug Satans krumma gubbkuk, Johan, om du inte bättrat dig.

Men givetvis ger Johan sig själv rätt. Harvan är misstänkt. Han är ledare för en nidländsk spioncell, och rollpersonerna gör fullständigt rätt i att olagligt stöveltrampa in i hans hus, rota igenom hans ägodelar och slå ihjäl honom och hans kumpaner utan rättegång.

Efter det här kan jag inte skriva mer. Jag kommer ikväll inte kunna spy mer galla över något så trivialt som ett rälsat rollspelsäventyr, när Johan så skickligt demonstrerar att han har fel på så mycket värre vis. I morgon, kanske, när jag hunnit smälta det.