Melindors Återkomst, del 2

Så återvänder vi till Melindors Återkomst, denna stridsskrift mot spelarinflytande och invandring. Sedan jag skrev senast har rollpersonerna hunnit bli efterlysta. Rätt åt dem, kan man tycka efter deras senaste rasseeskapader, men det är inte därför. Tvärtom har Merkato, kungens ondskefulle rådgivare, pekat ut dem som nidländska spioner. Med stadsvakten bakom sig tvingas de därför att fly. Lyckas de? Kanske. Spelar det någon roll? Fet jävla chans, du. Likförbannat hamnar de, möjligen via en fängelsecell, hos kungens gamle rådgivare Hagras. Eller Hargas. Eller Hagars. Alla tre alternativ ges. Han skickar iväg rollpersonerna på det riktiga uppdraget i äventyret -- att hämta hem kungens förskjutna dotter, Melindor, som gått i landsflykt i det nu av Nidland ockuperade Hynsolge. Färden dit är ointressant, och involverar lite vildmarksresor och en båtfärd. Men sen, vid Hynsolges kust, börjar det roliga.

Inom loppet av några minuter från att de kommit till Hynsolge blir deras färjkarl och båt spetsade av ett brinnande spjut. När de reser genom Hynsolge är det fullt av soldater som ägnar sig åt att... ja, ni kan se själva:

I städerna roar man sig med att kasta alla värnlösa personer från stadsmurarna mot en säker död när deras skallar krossas som ruttna tomater mot de stenlagda gatorna. Man hjärntvättar alla stridsdugliga män och de som motsätter sig och de som inte går att hjärntvätta på ett tillfredsställande [sic!] bränns levande på stora massbål. Huvuden från kvinnor, barn och gamlingar sparas och får utgöra ammunition till en del av de fruktansvärda krigsmaskinerna.

Johan spar inte på krutet. Stenar? Stenar är till för fittor! Riktiga nidlänningar använder huvuden av kvinnor och barn till sina kastmaskiner! Skit i att de inte gör något när vi lobbar dem mot stadsmuren, vi är EVUL!

Det är också här vi ser var hela idén med den nidländska armén fallerar. Johan vill bevisligen dra paralleller på många ställen. Vara angelägen. Visa att nidlänningarna är elaka på samma sätt som nazisterna var. Men... det faller så jävla platt. Ingen på den nidländska sidan är bara en vanlig människa som gör sitt jobb. Ingen är där för att de fruktar bestraffning, eller tror på en bättre framtid för landet, eller var tvungna att ta värvning när grannflickan blev på smällen. They're only in it for the baby heads. Här kan jag faktiskt ha fullständig förståelse för Johans klumpighet -- den här typen av ämnen är inte en sjuttonåring gjord för att hantera på ett moget vis. Så varför i rödaste helvete lät Äventyrsspel det här slippa igenom? Var de så förbannat angelägna om att bibehålla sitt nästanmonopol på den svenska rollspelsmarknaden att de pressade ut högvis med dynga bara för att dränka sina konkurrenter? Som ansvarig för "Produktion" står Nils Gullikson. Ledsen Nisse, du må för alltid ha definierat hur klassisk fantasy ser ut i mitt inre landskap, men här gjorde du ett jävligt dåligt val.

Ja ja. Rollpersonerna reser genom Hynsolge, och får bland annat reda på att hans mannar genom en handskakning kan placera Vicotniks instahjärntvättsmärke i folks handflator. Det ser ut som ett kryss. Viktigt att veta! Sedermera träffar de också Riorik, motståndsrörelsens ledare och Melindors kille. Han ser ut så här:

Ni vet, på något vis kan jag begripa att Melindors farsa var skeptisk. Riorik ser ut som den sortens kille som betecknar sin position i Bandidos som "Förtroendeuppdrag" på CVt. Det är med hans hjälp rollpersonerna ska frita Melindor från slottet i staden Fervidun.

Slottet har, förstås, katakomber. Gissa vad vi hittar där? Jo, en slumptabell för hur gångarna går! Johan har lyckats lite bättre den här gången -- rollpersonerna får faktiskt välja vart de går i stället för att bli omkringputtade. Synd bara att Johan fortfarande glömt att göra så det faktiskt finns någon poäng med det. Mötet med Melindor, komplett med en fight med en demonboss innan man får tag på henne, läggs in helt godtyckligt. Johan har alltså suttit och gjort upp en tabell där resultat i stil med "fyrvägskorsning" kan komma upp, där det är fullständigt jävla meningslöst vilken väg rollpersonerna går. KORSNINGAR FUNKAR INTE PÅ DET VISET! GAAH!

Rollpersonerna tar sig upp igen. Då händer något som faktiskt till att börja med verkar riktigt häftigt. En gigantisk, svart, flygande galjon svävar in över staden, dragen av förslavade, bevingade alver. Skitball! Nackdelarna är bara två:
1) Det har ingen som helst relevans för äventyret.
2) Vadå, "dragen av"? Alverna drar längst fram, så mycket förstår jag, men hur håller sig resten av skeppet uppe? Om det inte är magiskt i sig (och fet poäng med alverna, då) bör det ju rimligtvis bara hänga och slänga och släpa efter alverna. Tänk över sånt här, snälla Johan.

Sedan är det inte så mycket att orda om. Melindor är ju chef, så hon bestämmer att rollpersonerna ska tillbaka till Berendien. Väl där upptäcker de att kungen är död och att Merkato egentligen är Achatoth, en pulserande sinneslös klump i mitten av univers... nä just jävlar. Achatoth, inte Azatoth, är killen som försökte ha ihjäl rollpersonerna i slutet av Helvetsfortet! Vad gör då han när rollpersonerna märker det? Jo, enligt texten exploderar han i ett magiskt fyrverkeri som gör att de olyckliga rollpersoner vars spelare har otur med tärningarna helt enkelt bara får stå och titta på, utan chans att återhämta sig, under hela äventyrets slutstrid. Vänta, vadå slutstrid? Exploderade han inte nyss? Blev han bättre? Allvarligt talat, det går inte längre att förstå vad Johan vill uppnå här. I vart fall, äventyrets tänkta höjdpunkt har potential att helt och hållet utesluta stora delar av gruppen på grund av att de missade ett tärningsslag. Så jävla bra sätt att öka delaktigheten i spelet, Johan!

När gruppen vinner -- om inte alla missade sina PSY-slag och blev oceremoniöst slaktade, vilket är en hyfsad risk -- blir allt frid och fröjd igen. Melindor installeras på tronen, Hagras/Hargas/Hagars kommer tillbaka från sin skogsstuga och rollpersonerna kan ta det lugnt. Eller? Nej. Alla vet att hittepougenren har en sjuklig fixering vid trilogi, så tro fan heller att det tar slut efter två äventyr. Melindor har Vicotniks märke i handen, rollpersonerna kommer behöva äventyra en massa för att lösa det, och Johan har på något obegripligt sätt fått tillstånd att skriva inte bara ytterligare ett äventyr, utan dessutom en vidhängande kampanjmodul. Stay tuned.